Nu har några av mina trognaste läsare antagligen varit rätt nyfikna några dagar – men vi har varit sjuka här så det har inte funnits ork till några uppdateringar. Men nu så!
Vi anlände till biografen vid sextiden – ungefär samtidigt som de öppnade tror jag. Det var röd matta och folk i pajaskostym som stod och sa ”välkomna” till alla som gick förbi. Dock var vi ju så många att man knappt såg mattan.
Om man vill bli sedd när man kommer på premiär skall man nog komma lite senare.
Vi hängde på myllret i alla fall och blev något förvånade när man fick hela ansiktet fullt med blixtar när man kommit innanför dörren. Förmodligen hade någon något mer känd person varit precis framför oss. Fotograferna stod liksom i en halvcirkel framför ingången så det gick inte att undvika dem. Håkan blev lite stressad och sprang snabbt åt höger – ur skottlinjen liksom – det var bara det att där var det som en ficka, så han fick lov att komma tillbaka och gå emellan fotograferna i alla fall.
Sedan hittade vi en väldigt lång kollega till mig som spanade in var bubblet och tilltugget fanns och pekade ut riktningen. Vi fick halvunket sprattelvatten och en sån
här – med en (1!) kvadratcentimer ost på.
Jag blev snarast ännu hungrigare av det.
Vi ”spottade” sedan några semikändisar men kände inget behov av att skrika eller hänga i deras kläder eller ens be om autografer.
Sedan vi tvingat i oss ”all” mat ilade vi in i salongen och satte oss i bakersta raden. Bakom oss var endast någon sorts ”loger” med 2+2 platser.
Närmast bakom oss satt en kvinna vi sett i olika sammanhang på tv, senast i en hemsk rengöringsmedelsreklam, och hennes kompis. Medan den nästan kända var på muggen eller nåt kom en annan lite känd TV-hantverkare och hans sällskap och tog de andra två platserna i ”logen”.
Sedan visade det sig att hans kvinnliga sällskap och rengöringsmedelskvinnan kände varandra och det kändes helt bisarrt att höra folk som JAG vet vad de heter presentera sig för varandra…
”Hejhej, Carl-Gustaf heter jag.”
”Silvia.”
*skakar hand*
Observera - namnen är fingerade.
De visste såklart redan innan vad den andre hette. Lätt surrealistiskt.
Sedan var det dags för film. Eller popcorn först faktiskt. Vi var ju så hungriga. Och jag hade ju lyckats banta ner mig i byxorna så om jag svällde lite när jag hade dem på mig så var det väl ingen fara på taket. Jättegoda popcorn i alla fall. Massor med smör på.
Håfström höll ett kort tal innan filmen och tackade lite hit och dit och sa att ja, Jennifer Aniston var fantastisk att arbeta med och ja, Clive Owen var lika snygg i verkligheten.
Så tror jag han sa i alla fall. Filmen var helt okej. Fläckvis bättre än väntat. Bättre än filmen jag såg sist jag var på bio - vilken det nu var :-)
Efter filmen applåderade alla en stund innan man vällde ut och gick i lämmeltåg till Berns. Där fick vi en liten låda (sådan de alltid hämtar kinamat i på film från USA) med kyckling, grönsaker och nudlar som var ganska starkt kryddat. Antagligen för att man skulle dricka ordentligt.
Vin till maten ingick dock. Men jag som inte dricker vin fick ju betala min dricka själv.
Sedan minglade vi lite med mina jobbarkompisar och försökte att inte låtsas om att man stod och spanade efter några megakändisar som ju självklart lyste med sin frånvaro.
Till slut konstaterade vi att det egentligen var ganska tråkigt där om man inte hade för avsikt att förfölja och antasta någon av de halvkända människorna som var där (varav de flesta är ännu kortare än vad man anar när man ser dem på TV – komplex?)
Jag sa till maken att den enda som jag kunde tänka mig att ha utbyte av att antasta var
Rickard Rydell men att han nog redan gått hem.
”Ledsen”, svarade han, ”men jag har ingen aning om hur han ser ut så jag kan inte hjälpa dig.” Suck. Så obildad.
Strax efter detta avvek vi hemmåt för att ha några pluspoäng kvar hos barnvakten. Det hann inte hända några skandaler medan vi var kvar.
Jag hade såklart kameran med mig i väskan hela kvällen men det kändes så ohyggligt nördigt att dra fram den att jag inte kunde förmå mig.
Nu ångrar jag ju det förstår. Hur skämmigt kunde det ha varit? Alla såg ju ändå att jag var en lantis.
Vi tog en promenad till centralen och kom fram till pendeltågen precis när vår pendel gick.
Jag blev såå trött att jag helt moget sparkade i väggen. Det är typ tionde gången i sträck detta händer. Utslaget på ettochetthalvt år ungefär visserligen, eftersom jag inte åker pendeltåg så ofta.
Men varför kan man inte missa den med några minuter istället för att komma någonstans mellan 2 och 0 minuter innan den går så att man möjligen hinner upp på perrongen och ser den försvinna?
Vi tröstade oss med strips på Burger King medan vi väntade på nästa – så att jag fick i mig ordentligt med fett ifall kroppen inte lagt märke till det med popcornen.
Men till slut kom vi hem.
Och sov som små grisar. //Anna
Edit: Nu har jag fått tips om en
länk på TV4 med lite bilder från premiären om någon är nyfiken. Jag är inte med på bild :-)
Idag när jag städade Novas rum blev jag arg bara av detta legobygget.
Mötet avlöpte ganska väl, inte så mycket tjafs och färdigt innan midnatt, och jag har vid konstituerande efterföljande möte blivit befordrad till v. ordf.
