Sanning och konsekvens

Gårdagskvällen slutade kanske inte helt idylliskt på alla sätt...
Men rent datumtekniskt så var klockan efter tolv när vi började dra oss hemåt så det som hände, hände ju tidigt idag :-)
Man kan ju välja att inte outa detta i bloggen - men det är ju synd... på en eventuellt sedelärande historia.

När vi skulle hem från grannarna igår gjorde vi en liten filtkorv av det sovande barnet och stoppade ner henne i cykelkärran som vi tagit med just för detta ändamål. Pappan grenslade cykeln, och mamman, vars ögon ännu inte vant sig vid mörkret, tänkte "om jag joggar hem så kommer vi nog hem nästan samtidigt och kan hjälpas åt att låsa upp och bära in sovande barn".
Det var väl en god tanke.
Att jogga på grusväg fast man inte riktigt ser vad man gör, är det bra? "Hur svårt kan det vara" tänkte mamman. Hon satte fart, "jag känner ju den här vägen ganska bra".
Strax efter denna tanke känner hon hur högerfotens pendelrörelse stoppas abrupt av...
ett farthinder i gummi!
Det hade hon glömt bort. Mamman dyker likt en JAS ner i gruset med händerna före.
Inga allvarliga skador märks vid en första granskning. Mamman joggar vidare. Får en uppenbarelse efter ett par hundra meter. Det skall finns ett hinder till någonstans!
"Snubbla inte på det också, för då kommer ingen att tro mig om jag påstår att jag var nykter!"
Saktar ned till promenadfart och forcerar gummihindret utan problem.
Hon var förövrigt inte alldeles nykter.
Väl hemkommen läggs korven (barnet) i säng och operation "operation" vidtar.
Ett frenestiskt tvättande och petande för att får bort allt elakt grus ur handflatorna. Det gör lite ont men resultatet blir tillfredsställande.
Hela familjen somnar ovaggad.
Dagen efter, dvs idag, skall det pysslas i hem och trädgård (det tar aldrig slut), handskar är helt oumbärligt. Dagens besökare som får höra historien och se handflatorna hånskrattar och tycker att det är ganska underhållande.
Mamman (har man börja skriva om sig själv i tredje person är det lika bra att fortsätta) börjar fundera på om hon skall lägga ut denna smått utlämnande historia i bloggen...
Lagom då det är dags att gå och titta på ett hus i byn som är till salu, som en av de flinande vännerna eventuellt är intresserad av, upptäcker mamman röda streck på underarmen.
Jamen toppen. Blodförgiftning också.
Pappan och vännen tycker man skall åka till sjukhus. Mamman tycker man skall gå och titta på hus. Först.
Ringer sjukvårdsupplysningen. De tycker nog också att man skall till sjukan, men inte på minuten kanske. Ringer närakuten och får en tid tre timmar senare.
Sedär! Då hinner man med hustittning också.
Nåja, det var väl kanske inte det flottaste objektet, men nyfikenheten blev ju stillad. Vännen får nog bo kvar i sin nuvarande bostad.

Ett försök att föreviga de små strimmorna. Syns dåligt här dock.
Detta efter läkarbesök och penicillinuthämtning som för övrigt båda gick väldigt bra. Tur det för mamman började vid detta laget må lite tjyvtjockt.
Slutet gott, allting gott i alla fall. Penicillinkuren är minst 7 dagar.
Hur länge lärdomen om att inte jogga i mörker sitter i kan man bara gissa.
Nano, nano //Anna