Ha!
Jag gjorde det.
Jag sprang runt hela elljusspåret.
Det varken låter eller är särskilt märkvärdigt för en vanlig människa, men för någon som:
inte sprungit alls på 1,5 år och inte ordentligt (= mer än fyra-fem tillfällen) på fem år,
varit sjuk i lungsjuka i över en månad
och dessutom dragit på sig 10 kgs (minst) övervikt - känns det som en seger.
Även om det nog är max 2 km runt.
Första uppförsbacken kändes bra, i den andra kändes det fortfarande förbluffande ok - men sedan blev jag omsprungen av någon som verkligen hade lite tempo och kände direkt hur alla mina krafter skämdes över att de inte var fler eller starkare och bara försvann.
Den värsta uppförsbacken startar lömskt med ett långt, plågsamt - men knappt visuellt märkbart - motlut, som gör att när den lite brantare stigningen startar är man redan helt slut i flåset.
När jag närmade mig backens topp hade jag också tung mjölksyra i benen och väste och flåsade så allt i omgivningen överröstades - då mötte jag naturligtvis en liten man med hund och var tvungen att hålla igen på flåset lite... då blev allt ännu jobbigare =)
Vid det laget var min "löpning" bara marginellt snabbare än en gammal tant med rullator, men jag sprang hela backen, hela vägen och hela tiden.
*Nöjd*
Stockholm Maraton - here I come!
Heja, bra jobbat! Nästa gång hänger jag med...
SvaraRaderaheja Anna! duktigt! Jag ahr börjat träna vatten gympa på gymmet 3 ggr i veckan Känner mig duktig med kram Maria
SvaraRaderaheja Anna! duktigt! Jag har börjat träna vatten gympa på gymmet 3 ggr i veckan Känner mig duktig med kram Maria
SvaraRaderaHeja!! Jag började precis som du förra året, kom med livet som insats runt efter att ha dragit mig fram 2,5 km med naglarna sista biten. Blodsmak i munnen... Men tänk bara man fortsätter så känns det lättare ganska snabbt. Efter kanske 4 gånger så var det inte en nära döden upplevelse. =)
SvaraRaderaDå får du ingå i Bellmanlaget nästa år då ;)