En kompis, som ytterst vänligt lämnat information om resande till USA nuförtiden och också lånat ut några eladaptrar messade ikväll och frågade "Hur var resan förresten? Gick allt bra?"
Går inte att besvara på mess.
Bestämde att skriva ett blogginlägg. Eller tre kanske.
I mitt nygamla liv som bloggare måste jag ju ändå skriva inlägg, och det här kan ju bli roligt för MIG att läsa om ett par år.
Nu har jag ju också chansen att få tillbaka en läsare.
Hur som haver, Håkan hade också fått möjlighet att till självkostnad följa med, så vi gick upp innan tuppen och begav oss till Arlanda i god tid avresedagen. Lyckades parkera, åka buss, checka in, bli av med väskorna och gå igenom säkerhetskontrollen utan problem. Bra start!
Åt sedan efterlängtad frukost i lugn och ro. När vi var klara med det, hade vår gate ändrats. När vi var på väg till den nya gaten ändrades tiden. Insåg någonstans då att om vi flyger sådär sent, kommer vi att missa vår anslutningsflight i Köpenhamn. Stresspåslag.
Irrar ändå bort till den gaten och hoppas på mirakel. Tyvärr samma information på skyltarna där borta.
Går och ställer oss i världens längsta kö till SAS-disken. Många stressade människor i kö där.
Tänker att det ändå är skönt att flyga med ett bolag som HAR en disk att köa vid.
Till slut är det vår tur och så fort de förstått problemet börjar de jobba med ärendet, och det dyker upp några till med samma problem som får olika hjälp beroende på vart i USA de skulle flyga från Köpenhamn.
Till slut blir vi ombokade via Chicago istället för Köpenhamn.
Messar snabbt de andra att vi får ses i San Francisco istället för i Köpenhamn.
Väl på planet går pulsen ned något. Nu är vi ju på väg även om det inte blev som tänkt.
Tyvärr mår jag ju på grund av åksjuka alltid lite tjyvigt även om det är en lugn flygning. Köper i förebyggande syfte 5cl sprit och någon juice, ifall flygningen slutar vara lugn så är jag beredd. Försöker slumra något och tittar också på sju avsnitt av "Vänner", ett avsnitt "Young Sheldon" (eftersom det inte fanns fler av dessa) och en liveshow med "My dad wrote a porno", som jag aldrig hört talas om förut. Det kan ni (ALLA mina läsare) googla på om ni vill bli informerade om hur man skapar en podcast som har 160 miljoner nedladdningar.
Man kan häpna över mycket. Podnedladdningar eller t ex paret som sitter på andra sidan gången från mig och byter kläder x antal gånger under resan. Deras väskor är precis ovanför Håkan, så de ligger typ ovanpå mig och rotar i sin väska varje gång det ska bytas tröja eller tas på en väst eller bytas till tofflor. Den unge mannen sitter ytterst. Han är väldigt rastlös och far upp och ner och fram och tillbaka till toa ett oräkneligt antal gånger under dessa 8-9 timmar utöver klädbytesrepertoaren. Han har också ett intressant sätt att böja sig när han ska pyssla med nåt i sätet eller stolsfickan medan han fortfarande står i gången.
Han fäller i höfthöjd med helt raka ben. Hans rumpa kommer varje gång liksom in i "mitt" område ovanför mitt armstöd och en bit in. Han verkar ha rena och fina kalsonger som tittar fram lite käckt.
Själv skulle jag ha löst det där på ett annat sätt, men vi är alla olika.
Hinner också klämma Draktränaren 3 innan vi landar i Chicago.
Vi känner att vi inte har landat on time och börjar känna stress (igen) över att vi inte ska hinna med anslutningsflyget. Vi är extremt beredda att lämna planet men inget händer. Efter en stund meddelar de att de har problem att docka planet. Allt går verkligen toppen.
När vi till slut får lämna frågar vi en flygvärdinna vad de tror om vår anslutning. Tydligen ska det finnas United-personal utanför planet som ska hjälpa oss. Utanför planet finns en massa personal men ingen från United. Mer stresspåslag =)
Frågar någon amerikansk SAS-medarbetare som viftar oss vidare.
Till slut kommer vi till en yta där Unitedpersonal står och tjoar och har förberett boardingkort åt oss och flera andra stressade stackare. Med någon rödorange markering på som betyder att vi har bråttom som satan. Men vi måste tydligen hämta upp våra väskor och bära dem genom tullen och checka in dem igen. OM vi blir insläppta i landet vill säga.
Vi får rusa i någon "fast lane" igenom labyrinten fram till passkontrollen. Där blir vi lotsade till den kortaste kön de har och blir efter 20 frågor (Vad ska ni göra här, vilka ska ni träffa, vad jobbar ni med, vad jobbar de ni ska träffa med? På D kan vi inte.)
Med livlig transpiration står vi nu och stampar vid bagagebandet. Medan vi väntar går jag runt och försöker lista ut vart vi ska gå när vi väl fått väskorna. Mycket väl använd tid, för det tog ett tag att lista ut.
Till slut börjar det komma väskor.
Fast inte våra.
Kom de ens med från Arlanda? De var ju incheckade till Köpenhamn. Hur ska detta gå?
Det var dock inte bara vi som saknade väskor, utan några flera från planet stod och stirrade hålögt på bagagebandet som stannat igen.
Medan svetten fortsätter flöda så pratar vi om hur jobbigt det blir att missa planet och hur dumt det var av mig att titta på "Flight 93" bara dagarna innan vi reste. Tänkte att jaja, vi ska i alla fall inte flyga inrikes i USA, när jag bestämde mig för att se färdigt filmen som jag bara råkat börja titta pga började efter program jag valt själv.
Nu ska vi ju flyga inrikes i USA. Med United.
Mer svett.
Efter eoner av tid (vi hade absolut hunnit med att stå i en lång kö vid passkontrollen och ändå fått stå och vänta vid bagagebandet) så kom väskorna (kändes ändå bra) och vi blev utsläppta genom tullen.
Vi skulle ut och ta en buss till en annan terminal där vi skulle checka in och allt igen. Stressstress.
När vi kommer ut till bussarna möts vi av Unitedpersonal som står och ropar om bl a San Fransisco. De scannar taggen på väskorna som visar SF och säger "vi fixar det här, skynda er till terminal 1". Ömsom har vi gett upp och ömsom hoppas man fortfarande att allt ska lösa sig.
Vi blir avsläppta och viftar med våra rödmarkerade boardingkort och blir hjälpta iväg genom incheck och så. Till slut kommer vi fram till security. Där är det lååånga köer. Vi frågar någon i personalen om det är möjligt att det där röda på våra boardingkort kan hjälpa upp situationen.
Det kan det inte. "Då får NI fråga alla de här hundratals personerna om de vill släppa er före", säger hon med ett hånskratt. Tack då.
Förstår att det inte kommer att gå men fortsätter att vara anspänd och hoppas hoppas på mirakel.
Försöker också komma ihåg att ta ur plastpåsen med snorspray, flytande läppglans och lite huvudvärkstabletter ur dataväskan innan röntgen. Glömde det på Arlanda så det tog tid och blev lite krångligt. Gör man samma misstag här blir det väl katastrof. Dator, padda, två telefoner, inget för ligga omlott. Dataväska, handväska, påsen (yes! kom ihåg), skor, bälte, munkjacka, gah!
Till slut är vi igenom och planet har precis lyft. Med våra väskor ombord?
Går till en Uniteddisk och får ett nytt boardingkort, utan röd rand och har plötsligt gott om tid.
Genomför den långa vandringen till gaten och försöker komma i kontakt med de andra så att de vet att vi INTE kommer med den flight vi först sagt. Till slut får vi kontakt med omvärlden och får då information om att deras flyg från Köpenhamn lyft lite sent eftersom deras pilot var med på planet som blivit försenat på Arlanda.
Så på ett sätt var all denna cirkus i onödan =D
Vi fick inte platser bredvid varandra på flyget, men vid detta laget var man så trött att det blev en hel del slummer, så det spelade mindre roll. Det var dock den mest ostrukturerade flight jag varit med om. Folk hängde i klasar och umgicks utanför toaletterna, att räta upp stolarna vid start och landning var inte så viktigt och inte att öppna de där små skjutgrejerna framför fönstren heller. Mycket märkliga timmar.
Till slut landar vi 5-6 timmar sent. Som genom ett under står våra väskor fint uppställda, med bevakning, bredvid bagagebandet där de andra resenärernas väskor kommer.
De andra har ju hämtat ut hyrbilarna för länge, länge sedan och vi tar en taxi in till hotellet.
Nu har vi varit på resa i 25-26 timmar. Världen känns lite vinglig.
Vi kommer till restaurangen mitt emot hotellet en timma efter alla andra men lyckas få ned lite mat i alla fall. Efter maten en promenad i närområdet på jakt efter en bar. Hittar mest uteliggare och knarkare.
Byter upplägg och går och hänger på någons hotellrum för lite socialt umgänge. Gör en drink på min 5cl sprit som nu rest runt lite. Börjar undra hur det kom sig att den passerat säkerhetskontrollen i Chicago i min handväska (eftersom jag glömde att flytta över den till plastpåsen) utan tjafs, när nässprayen inte gick igenom på Arlanda?
Vissa saker vill man kanske inte veta.
Till slut var det läggdags och då visade Håkans timer på typ 28,5 timmar sedan vi rest hemifrån på morgonen. Äntligen!
Vårt hotell med byggställning.
En cool rälsfarkost under kvällspromenaden.
Utsikt från hotellrummet vid läggdags. Oklart om det
börjat regna eller om det är kondens på rutan.
Utsikt på morgonen. Genom öppet fönster. Det var kondens nämligen.
Jag får återkomma med resten av resan framöver. Det har tagit tre dagar att skriva det här inlägget =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar