måndag, maj 17, 2010

Borta

Jag blir sällan sådär upphetsad av musiker, filmstjärnor och sådana. Jag är inget tokhängivet fan.
Jag har aldrig varit helt besatt av någon musiker. Tapetserat hela rummet, vallfärdat till deras hemstad, tältat vid biljettsläpp...
Men vissa gillar man ju bättre än andra. Lyssnar mera på dem, går på konserter...

Nu finns han inte mer.
Mannen med världens bästa röst.
Och det är inget jag säger bara för att han är död nu. Jag har alltid (I alla fall i över 25 år. Shit.) tyckt så. Ozzy och Bruce och alla andra kan gå och dra nåt gammalt över sig.
Ronald James fick ge sig mot cancern.
Jag hade mot oddsen hoppats, hoppats att få se honom en gång till i sommar, men det blev inte så.

Man blir lite existensiellt grubblande när ens ungdomsidoler dör.
Ljusstrimman tillbaka till ens ungdomstid blir lite smalare.
Men den finns fortfarande. Jag minns exempelvis fortfarande tydligt första konserten med DIO på Hovet. Hur jag nästan imploderade av eufori när de spelade "Rainbow in the dark" på slutet.
Men en del saker minns man bara att man brukade minnas, och man minns tyvärr inte själva saken i sig. Otroligt irriterande.
Tiden går. Ljusstrimman smalnar.
Men det är ju också en del av livet.
Man kanske inte ska få ha sina tonårsidoler kvar tills man är över fyrtio?

Nu tror ju inte jag riktigt på det där med himmel och helvete och var skulle hårdrockare i allmänhet hamna om det nu fanns?
Men om, om det finns någon schysst andra sida, för hårdrocksmusiker, då har de fått en bra förstärkning på sång, den saken är säker!

1 kommentar:

  1. Ja jag håller med dig... det är hemskt tråkigt. :(((

    Kram
    M I N D I
    .... som kör en ROSA swapp nu

    SvaraRadera