Tanken med att börja träna var ju att ta tillbaka kommandot över kroppen, som mer och mer freestylade utan att förankra med mig först. En valk här, en stel led där och så vidare...
Ett ständigt pågående förfall, helt enkelt.
Att ta på strumpor började utveckla sig till ett obehagligt äventyr.
Ska man stå och vingla på ett ben och sedan, på grund av stelhet, nästan inte få på sig strumpeländet. Eller då vara tvungen att ta i så att man nästan fick kramp när försök att få fot att penetrera strumpa genomleds.
Man kan också sitta ned bara för att upptäcka att då tar magen i när man försöker sammanföra foten och strumpan.
Men nu, nu har jag ju tränat målmedvetet och börjat återerövra min egen kropp. Jag springer något fortare, gör fler armhävningar och har rent generellt ökat min kapacitet.
Men strumpa+fot är fortfarande inte = sant.
Nu hejdas man av all träningsvärk istället. Alla hopdragna, vilt protesterande muskler som vägrar ge med sig, om man inte spänner sig så man nästan får kramp istället. Känns bekant...
Faktum är att man har träningsvärk jämt. Det är bara graden som pendlar mellan skitont/apstelt och nästan uthärdligt/något böjbar.
Efter att ha åkt slalom hela dagen igår och sedan bland annat gjort 470 stycken benböj och oräkneligt antal utfall på träningen ikväll, så befarar jag att jag får gå barfota imorgon. Om jag kan gå alls...
Haha, sitter här o ler och känner igen mig så. Just nu skriker mina lår på mig och tycker inte alls om den senaste tidens träning. Att sätta sig på en låg stol (toan tex) genererar ett ofrivilligt skrik varje gång *s*
SvaraRaderaNu är det bara en vecka kvar darling!!
puss /K