Tamagotchi

Att spela wordfeud är ju roligt.
Mest spelar jag med min man. Det är lite som att vara nykär.
Vi spelade alfapet ett par gånger i början av vårt förhållande, men det gick över.
Vissa bara måste tänja på reglerna (eller fuska faktiskt), medans andra är dåliga förlorare, men vill inte riktigt visa det och vara gnälliga och protesterar därför inte med tillräcklig emfas om någon vidhåller... fusket.
Stämningen blir dålig, glädjen försvinner och man spelar helt enkelt inte mer. (det gavs ju först en ny chans, som också fuskades bort...)
Då är det bra när spelet är uppstyrt - orättvisorna med ord som är ord som man inte får lägga, och ord som man verkligen inte skulle få lägga men ändå får igenom - är samma för båda inblandade. Då kan man hitta tillbaka till varandra. Det är bra.
Med tiden har antalet motspelare ökat något. Just nu har jag sex. Motspelare.
Det är säkert ingenting jämfört med en del superfeudare, men jag har ju ett liv också.
Ibland när man är väldigt igång med det vanliga livet känns wordfeud som en tamagotchi i telefonen. "Your turn against xxx will expire in 24 hrs." Då måste man ju innan man glömmer bort det göra ett drag mot den personen. Puh, liksom.
Sedan kan man fortsätta med sitt arbete, sin bilresa, träning, läxläsning med barnet eller vad det nu kan vara.
Men vips, inom ett par timmar kommer ju ett nytt meddelande... "Mata mig, annars dör jag!"
Men det är ju ganska skoj också.
Det finns säkert tamagotchi-appar till telefonen, men jag behöver ingen sån.
Jag har ju wordfeud.