En doktor, en doktor, en dockdoktor...

Hela familjen packar in sig i bilen för att skjutsa pappan till viktigt möte inne i stan.
Pappan spänner fast barnet medan mamman justerar förarsätet.
"Pappa, du måste spänna fast dockan också"
Pappan spänner fast dockan bredvid barnet, i mitten bak, med midjebältet utan rulle (som är vad som erbjuds i vår bil) - han drar åt ordentligt.
Sedan åker familjen in till stan, med någon mindre utvikning på vägen, och levererar pappan på rätt plats i rätt tid.
Mamman och barnet vänder hemåt igen och är glada till humöret och planerar vad de ska äta när de kommer hem.
Efter ett tag börjar barnet försöka ta upp dockan i knät. Det går inte så bra.
"Mammaa, dockan sitter fast!" Barnet är lite irriterat.

"Ja, det är liksom det som är vitsen med bilbälten." Mamman är trött pedagogisk.

"Men du måste spänna loss henne!!" Barnet är krävande och har gnällig röst.

"Men lilla gumman, mamma kör ju bilen, jag kan inte hjälpa dig nu." Mamman fortsätter med "pedagogiska rösten".

"Men jag vill ju gosa med henne NU!" Krokodiltårarna är nu inte långt borta. Barnet lutar sig, förmodligen igen, för att försöka nå att spänna loss dockan.

"Du måste sitta ordentligt i din stol, det vet du ju. Du får vänta med att gosa med dockan tills vi kommer hem." Mamman försöker få till en bra avvägning mellan "nu menar jag verkligen allvar" och "pedagogiska" rösten.

"Ritsch."
Några sekunders chockad tystnad.
"Uuuääääähhhhh."

Mamman får svårt att hålla sig för skratt. Fy skäms mamma!

Det blir till att ta fram nål och tråd, tror jag.
Tänk, om de små liven någon gång lyssnade på vad man sa? Då skulle de ju slippa såna här trauman:-)