Tatuera in mitt nya motto?

Jag jobbar hemma på förmiddagen för jag måste färdigställa en rapport som ska skickas till Tyskland.
Det passar bra eftersom det mest är katten som hör när jag snorar och nyser.
När rapporten är klar och ivägskickad sätter jag mig i bilen och rullar mot Glenn.
Humöret är inte på topp men resan går väl ganska bra, till slut är jag framme vid kvällens Scandic.
Vid incheckningen står jag beredd med betalkort och stamgästkort.
Tydligen har resebyrån lagt in e-voucher i bokningen. "Vad är e-voucher" frågar tjejen i receptionen en kollega. Ovan?
En annan beskäftigare kollega skyndar till. Plötsligt skjuter den första fram nyckelkortet och säger "varsågod".
Det är inte så det brukar gå till.
Vart ska jag parkera och var mitt stamgästkort inte inlagt, säger jag och viftar lite lamt med kortet.
Beskäftig kollega: "Man kan ju säga till lite tidigare."
Ja, eller också kan ju ni fråga eftersom de alltid lyckas med det på alla andra hotell... (Jag säger ju inte det högt såklart, men tyst i huvudet) (Beskäftiga kollegan var ju dessutom snarare stroppiga kollegan, men hallå, vem är petig med detaljer?)
Den nya kollegan försöker släta över, hon skulle ha frågat såklart, om hon inte var ovan. Ursäkta.
Klart jag har överseende med att man är ovan.
Men den beskäftiga/stroppiga kollegan är inte översedd. Jag känner mig intolerant idag =).
Parkerar bilen, kommer in med packningen, inser på väg upp i hissen att jag såklart fått ett pöbelrum eftersom jag fick rummet innan de registrerat mitt kort. Generellt har ju rumsstandarden höjts något för varje nivå på stamkortet som "erövrats".
Ah, tredje våningen, på krypavstånd från hissen...
Perfekt utsikt över översvämningen på taket över receptionen. Yay.
Inser att jag glömt den nyköpta nässprayen i bilen. Toppen.
Bestämmer att besöka damrummet innan jag går till bilen.
Sätter mig.
Litet mångbent djur springer över golvet. Dubbelyay.
Lurar upp den stackarn på en bit dasspapper som jag lägger på golvet, viker över en annan bit, ber om ursäkt och placerar min gymnastiksko på papperet. Sorry, men jag vill verkligen bo själv.
Tvålpumpen vid handfatet sitter högt.
Pipen är inte särskilt böjd.
Ett normalt tryck på pumpen generar en rejäl tvålstråle.
Inte i min hand, dock.
På nästan hela min sjal, faktiskt. Tur att jag hade den. Var sitter den dolda kameran?
Ser mig försiktigt om i badrummet.
Sköljer av sjalen i handfatet. Kul, verkligen.
Går ner och hämtar nässprayen i bilen. Börjar författa blogginlägg i huvudet.
Kommer in i repan och köper en kopp te, lite nötter och en dricka. Kommer på att jag glömt telefonkabel och hörlurar i bilen.
Går ut till bilen i P-huset, igen.
Kommer in på hotellet igen, rummet är ju nära hissarna i alla fall...
Fotar utsikten.
Tänker på en kudde jag fotade i en affär för ett tag sedan. Den har gett inspiration till mitt nya motto.
"Cramp&die"

När jag hunnit ifatt mina egna tankar förstod jag att de nog menade "Carpe diem" fast med återvinning av "E". Men man associerar som det passar ens personlighet...
Jag kanske ska boka tid hos tatueraren?

Eftersom jag redan tagit allt för mycket att mina eventuella läsares tid så fortsätter jag en stund till.
Nedan följer en sorts triptyk med ett par bortslarvade utsikter från förra veckan och dagens takbild.

 

Glöm nu inte att "cramp & die". Over and out.